Fotot och berättelsen kommer från Ivar Persson (1919-2011), lantbrukare på Sandby 11.
Längst till höger på bilden står Ivars far bonden på Sandby 11 och tillika mjölnaren Nils Persson.
Ivar berättar:
Sasser Mårtensson, för övrigt broder till Per Mårtensson på nr 4 Sandby, lät 1858 uppföra en väderkvarn,
75 meter från denna gård på vänster sida av vägen mot Sandby by.
Den 31 december 1861 fastställdes följande avhandling å Landskontoret i Kristianstad.
”Till åboen Sassar Mårtensson och hans hustru Hanna Esbjörnsdotter upplåta och försälja vi härmedelst med full äganderätt, den å vårt ägande skatterusthållshemman nr 21 3/8 mantal Sandby, uppförda skattelagda vädermjölkvarn jämte den plats varå kvarnen är byggd med sex alnars väg däromkring, innehållande tillsammans nära tre kappland jord, för en begärd köpesumma två tusen åtta hundra riksdaler riskmynt. Såsom jordskyld för kvarnplatsen ålägges årligen den 1 november till stamhemmanet en och en fjärdedels kanna rent och avrensat korn.” Säljare var Gunne Svensson och han fru Sissa.
Sasser Mårtenssons beslut att bygga en kvarn i Sandby var en bra investering. Han skröt om att hade han stannat kvar i Sandby och fortsatt att driva kvarnen skulle han kommit åkandes i en heltäckt droska, den tidens lyxåk. Han ville prova på andra rörelser och flyttade till Borrby där han hade spritutskänkning. Begav sig därefter till Öland, där han senare dog utfattig.
Sasser Mårtensson sålde kvarnrörelsen 1865 till Anders Håkansson.
Anders Håkansson trivdes inte med yrket. Han i sin tur sålde kvarnen 1876 till sin bror Nils, för 16 000 kronor. Nils hade kvarnrörelsen i 32 år. Det sades om honom att han var nobel, försynt, tyst och bestämd. Han var ogift och hade som husföreståndare ett syskonbarn, Ingar Henriksson. 1905 var han trött på mjölnarlivet. Han hade glömt att vrida möllan vid vindkantring, så möllan gick baklänges. Det kunde uppstått stora materiella skador, men han lyckades få möllevingarna i rätt riktning.
Den nye ägaren var min far Nils Persson. Priset var 18 000 kronor. Min far kom från Vallby där han arrenderat en väderkvarn i fem år. Han var född i Kverrestad och hade lärt mjölnaryrket i Övraby, Flagabro.
Väderkvarnen i Sandby hade en hög och smidig siluett.
Mor sa alltid att det var den vackraste kvarnen i dessa trakter. De som arbetade på kvarnen hade andra åsikter. De tyckte att den var trång och besvärlig.
Hur var då den människa som valt mjölnaryrket? Det var ett hårt arbete i gamla tider. Man måste vara våghalsig. Det gällde att inte få svindel. Man skulle kunna gå i höjden och skulle inte vara rädd för spring i trappor. Sedan kunde det vara vedermödor med på- och avsegling, sköta vingar och balkar, spänna skruvar, tjära etc. Det var roligast att träffa mjölnaren när det blåste lagom. Vid hård blåst var han orolig.
Min far berättade många episoder om mjölnarlivet. En av dem var kuslig. Möllesvennen Edmund öppnade luckan och lade sig att sola på hättan. Så hade min far också gjort, men denna gång höll det på att sluta med en katastrof. Edmund somnade till ett slag och vaknade då han kände att han gled. I sista sekunden kunde han hejda fallet.
En annan episod handlade om en kund, som i säden förvarade dynamit, för att den inte skulle bli fuktig. Dynamiten följde med säden till kvarnen. Far märkte inget förrän säden kom i krossen. Det blev en explosion med stora materiella skador som följd. Som tur var kom ingen människa till skada.
Under första världskriget hjälpte far många av sina kunder så att de åtminstone hade bröd i hushållet. En kund vågade han inte hjälpa. Kunden var med i livsmedelskommissionen. En dag kom kunden själv till kvarnen med tårar i ögonen och beklagade sig att alla andra hade tillräckligt med bröd i hushållet. Med löfte om att kunden själv skulle lämna säden och hämta mjölet så skulle far hjälpa honom också.
I gamla tider sov möllesvennen i kvarnen. Far berättade att det var hårt och besvärligt, fuktigt och kallt, särskilt vintertid. Det hände att möllesvennnen vaknade med istappar i mustaschen och med möss i håret.
Gamla mjölnare fick ofta besvär med andningsorganen och åderbråck i benen. Jag minns den gamle mjölnaren Mårten Jönsson. Han gick från Mälarhusen för att hämta mjölk. Han var böjd och hade svårt att andas. Detsamma kan man säga om min far. Han sov oroligt och hörde alltid när vinden öka eller när en skjuts körde på vägen.
De egenskaperna satt i honom hela livet.
1920 tröttnade min far på mjölnaryrket och arrenderade ut kvarnen först till Axel Nilsson i Lövestad och sedan till Herman Jönsson Hammenhög. 1922 såldes kvarnen till Nils Mårtensson Hammenhög, som drev den till 1933 då kvarnen brann ner.
Slutet på väderkvarnen minns jag som om det hade varit igår. Den 18 september 1933 vid halv tiotiden ringde moster och sa att det brann. Far hade lagt sig, men kom upp med hast med orden: ”Min sjant jag visste de skulle gå så.” Jag fick befallning att hämta sprutan och fylla på vatten.
Jag tyckte det var tragiskt och funderade på hur det skulle bli. Kunde inte riktigt förlåta far att han sålt kvarnen men det fanns ju chans att köpa den igen. Jag såg två män stå och titta på möllan, men de kunde inte göra något. Brandkåren kom. Nytt hopp, men byabrunnen hade inte vatten mer än att det räckte till att fukta. Blendas gård och kvarnen fick brinna. Jag kunde inte låta bli att yppa mina tankar för far: ”Då blev inte kvarnen min.” Far svarade att: ”Då var det bra att kvarnen brann för mjölnare skulle du inte bli utan håll dig till den bit jord här är.” Far och mor var så glada att det hela var över och att deras gård hade blivit skonad. De bjöd kaffe och två ”gökar” på Borrby brandkår, 40 personer.
Lisbet Helmersson
Borrby Byalag