Hotellet i Borrby sista delen

Innan vi avslutar –  ett tack till alla medverkande:
Studiecirkel 2018 med Karin Szymaszko (f Nilsson), Lisbet Sjöholm (f Svensson), Lars Averfalk, Tommy Löwall och jag (Lisbet H).
Övriga källor: Bengt Persson, Borrbys kyrkböcker, BIF:s jubileumsskrifter 1936 och 1976, Cimbrishamnsbladet, Eva Andersen (f Borglund), Doris och Ingmar Olsson, Folklivsarkivet i Lund, Gun-Britt Ingemansson, Hans Lundberg, Ingrid Törnquist, Ivar Persson, Jan Westergren, Karl Persson, Lars Larsson, Lena Persson (f Rönn), Margit Månsson, Olle Esbjörnsson, Ulla Karlsson och Ystads Allehanda, Chico.

Hotellet har fungerat som en kuliss till mycket.
I modern tid har representanter för glas och porslin hyrt in sig, för att visa och sälja sina alster. Det kallas för ”uppackning”.

Julspex med eleverna i tomteluvor av crepepapper, som här 1958.

Förfester, som går av stapeln, innan man drar vidare till nöjespalatsen Stjärnan och Slottshallen. Det är på nylonskjortornas tid med svinkalla vintrar, men med varmt innanför västen, så går allt.

Galleri för flera konstnärer.

Konstnären är Rolf Gösta Calmayer och fotografen är Lars Averfalk.

1968 specialbeställs en korvkiosk från Örebro. I rostfritt och med stort kylrum placeras den bredvid hotellet. På helgerna, då kommersen är som störst, jobbar Karin, Silluf och ytterligare en personal. På lördagen är kiosken öppen till 03.00. Försäljningen en lördagskväll motsvarar en hel veckas inkomst. Karins lön är 3 kr/tim.
Bussen på lördagsnatten på väg från Stjärnan till Ystad, gör uppehåll vid kiosken. Mycket korv, hamburgare och kyckling går åt. Potatismoset är hemlagat. Mest populärt är hamburgare med stekt lök och ketchup eller lingonsylt.
Sortimentet består av grillspett, schnitzel, kycklinglår, ½ kyckling, pommes eller potatismos, stekt lök, bostongurka och torkad lök.

Det finns mellanöl 3,5 % och färdigblandade drinkar på burk, typ gin och tonic. ”Spritförsäljningen” förbjuds 1.7.1976.
Förutom mat säljs godis, böcker, tidningar och porrtidningar, som man döljer inne i en annan tidning.

Många minnesvärda gäster har passerat revy.
Jan Westergren berättar: ”På 1950 – talet kom då och då en speciell gäst till hotellet i Borrby. Hans namn var Albert Persson och han hade en järnprotes istället för sin vänstra arm, som han mist. Albert arbetade som dräng på en gård utanför byn. Han berättade historier om sitt liv medan han inmundigade en enkel rätt, två vita och en brun och så en grogg till efterrätt. En historia handlade om hans tid vid Spanska ridskolan i Wien. Historien ackompanjerades av slag med järnnäven i bordet för att övertyga alla tvivlande. Albert Persson var en snäll man. Sonja var servitris och en varm och snäll kvinna, som alltid skämtade med Albert medan han slog järnprotesen i bordet. Om henne yttrade Albert” en krona hon begärde och två hon fick”. Det var ett uttryck som blev en klassiker.
På den tiden måste man äta för att få sprit. Ölgås kunde vara en skiva rökt korv och det räckte för att man skulle få två vita och en brun.”

Lars Averfalk fortsätter: ”Jag kommer verkligen ihåg Albert och första minnet av honom var när jag i 4-5 års åldern. Han kom in i smedjan (=Lundahls smedja) och slog järnarmen i filbänken och sade att: ”Tror du Albert är rädd?” Jag blev livrädd och sprang in till mor.”

1958 kan man läsa i YA att: ”Strax efter midnatt till en måndag knackar det på ett fönster i smedmästare Mauritz Lundahls hus. När knackningarna blir mer hårda och påfordrande, får han stiga upp och döm om hans förvåning. Utanför står hans bror Sven, som 1910 åkte till USA och aldrig meddelade att han tog klivet över Atlanten. Mr Lundahl har varit på väg två år tidigare med m/s Stockholm, som oturligt nog kolliderade med den italienska atlantjätten Andrea Doria. Mr Lundahl skadades och fick gå på läkarkontroll under ett helt år. Nu (1958) njuter han sitt otium i Fargo N Dakota. På frågan om han längtar hem till Sverige eller om han har planer på att komma tillbaka svarar ha ytterst tveksamt, men omöjligt är det inte att han en dag (eller natt) oväntat dyker upp och parkerar amerikakofferten för gott i Borrby.”
Så blir det inte.

Kanske den mest berömda gästen var ensamflygaren över Atlanten, Charles Lindbergh, som besökte byn på 1930-talet och bodde på hotellet. I liggaren har han för alltid lämnat ett spår efter sig.

Nu ser vi fram emot den stora uppfräschningen och vi gör som dessa tre herrar; väntar.

---

Lisbet Helmersson